Vi står, som människor, ständigt inför valet att låta allt smälta samman eller att systematiskt dela upp det vi förnimmer. Hertha Hansons arbeten erbjuder oss att vila i båda tillstånden. Det går att se avgränsningen, alltså själva målningen som en del av en struktur; en språklig kanon. Men innanför avgränsningen, på duken, rasar ett taktilt närmande mot ett kaos. Det kaos som lurar bakom förnuftets rationella förklaringsmodeller, det kaos som omsluter oss.
Att lämna en ordning för att närma sig en annan. Varje penseldrag förändrar utgången av det föregående. I själva övertäckandet av det föregående byggs det nuvarande. Det sker om och om och om och om igen. Hertha Hansons arbete kretsar kring denna förutsättning. Hennes arbete börjar redan då de första reglarna sätts samman till den ram som duken ska spännas runt. De är en del i det förlopp där övertäckandet är förutsättningen för framåtskridande.
I den svit som visas på Galleri Lilith Waltenberg använder Hertha Hanson Peter Leibings berömda fotografi av Conrad Schumann. |
|
Schumann var en östtysk soldat vars jobb var att vakta gränsen mellan Öst- och Västtyskland. En dag hoppade han över från Öst till Väst. Peter Leibings fotografi fångar honom precis i hoppet, mitt i handlingen. Hertha Hansons målningar arbetar kring hela förloppet; hur fotografiet är taget och de projektioner som lagts på det. Fotografiet är det laddade objektet av hans hopp, fotografens blick, kamerans registrering av ögonblicket och resan i tid mellan det fotograferade ögonblicket och nu, när vi tittar på fotografiet.
Hertha Hansons målningar erbjuder betraktaren att stå framför duken och låta den vara ett universum, eller att se dukens avgränsning och läsa den som en målning i en kanon. Hennes målningar slåss mot den yta som är deras förutsättning. Hon använder måleriet som vapen. Målningarna tar ingen hänsyn till vad de ser ut som. De är det de är, de är en resonans av det kött som är vi.
|
| Hanna Sjöstrand |
|
